Bland böcker och ben

Hej igen!
Mina vänner, herregud vilken dålig bloggsommar jag fick. Eller skapade. Sanningen är att jag verkligen inte har haft tid, och ärligt talat ingen större lust heller. Tiden är knapp när en skall studera hundra procent på universitetet och samtidigt hinna socialisera. Sommaren har varit otroligt stressfylld men också helt fantastisk. Den har varit fantastisk för att jag ibland behövt stanna upp för att släppa allt en stund för att sedan fortsätta. På ett sätt har jag tvingats samla energi när den tagit slut, istället för att bara rulla vidare på reservtanken. Så visst, denna sommar har varit otroligt stressig och i augusti har jag varit helt tom på känslor vissa stunder, på randen till den berömda väggen, men de små stunderna har hela tiden gett mig ny energi. Det kan vara att plocka upp en bok, åka ut på en liten utflykt, åka till ICA och bara strosa runt där med mamma en stund, ta en liten promenad utmed ringmuren eller bara dricka en kaffe i sin ensamhet på balkongen. The little things in life, helt enkelt.

Idag påbörjade jag höstterminen på år två av masterutbildningen. Första dagen på jobbet, otroligt trött men också extremt motiverad. Nu skall jag fortsätta framåt men vara snällare mot min kropp genom att hela tiden läsa av hur den mår. Knoppen kan säga en sak medan kroppen så tydligt visar en annan. Jag har bara en kropp och den måste jag ju vara snäll vid!

Nu skall jag också börja blogga mer frekvent. Böcker, studier, Gotland, forskning. Ni skall få följa med mig i allt det här och det skall bli SÅ kul! Nedan kommer lite bilder från sommaren som varit. Observera att Medeltidsveckan återkommer mer än en gång. 😉 Observera även hur otroligt vacker den här ön är och hur otroligt tacksam jag är över att få bo här. Livet!

collage1.jpg

38741180_10210683583080645_3647681132826198016_o.jpg

collage3.jpg

collage2.jpgcollage4.jpg

 

Lever drömmen i verkligheten

If you can dream it, you can do it. Always remember that this whole thing was started with a dream and a mouse

– Walt Disney

Ja, alltså, det har ju så att säga hunnit hända ganska mycket sedan jag sist skrev här. Exempelvis har jag hunnit få ett stipendium om 50.000 kronor för den forskning jag bedriver i samband med min masteruppsats. Jag satt i bilen på väg till min bror när mina masterkollegor börjar skriva grattis i vår gemensamma chat. Förstod ju givetvis ingenting och frågade förvånat: varifrån kommer detta? Har jag blivit dement, är det egentligen min födelsedag? Har jag namnsdag? Har jag blivit mamma och glömt ungen någonstans?

Ser ganska snart att jag har fått ett nytt mail. Öppnar Gmail på lilla juppenallen (känns very 90-tal att skriva så). Kan ju liksom vara bra att inte missa mail och så (praktiskt, jag vet). Öppnar det nya mailet. Börjar läsa. Ser plötsligt mitt eget namn och förstår plötsligt varför jag fått alla grattishälsningar. Jag? Jag slänger iväg mina solgalsögon och drabbas av någonting som kan liknas vid en väldigt plötslig ångestattack. Hjärtat pumpade så mycket blod i min kropp att jag fick svårt att andas, jag svettades som en jävla gris, och jag började givetvis stortjuta, och skakar som ett asplöv i världens stormoväder. Jag märker att mamma bredvid (som ju kör bilen) börjar bli lite orolig och funderar på vad i helvete det är som händer. ”SKA JAG STANNA, VAD FAN ÄR DET MED DIG? MÅR DU DÅLIGT? ÄR DU SJUK? HAR DET HÄNT NÅGONTING?!”. Jag lovar, hon hinner säga allt det där på ungefär tre sekunder. Jag försöker desperat haspla ur mig ”jag fick det…”. Eftersom jag gråter, hyperventilerar och sitter med huvudet i knät så hör hon ju givetvis inte ett enda dugg av vad jag så desperat försöker förmedla. ”Jag… *andningspaus*… fick… *snorpaus*… DET!”. Notera att dessa pauser är ungefär fem sekunder långa, jag KUNDE inte andas. Jag var i ett sådant chocktillstånd att det är svårt att beskriva, men jag minns allt i sådan precis detalj.

Mamma står ut med min gråt i ungefär ytterligare trettio sekunder innan hon någonstans långt bak i huvudet inser vad jag just sagt. Poletten faller ned, så att säga. ”FICK DU DET?! VA?! VA?! FICK DU DET?!”, jag hasplar ur mig ett svagt ”ja” i mina försök att få kontroll över andningen, varpå även hon börjar stortjuta. Så där sitter vi, på en väg i Närke, och tjuter ikapp. Jag hyperventilerar och mamma snörvlar som om där inte fanns någon morgondag. Just då befann jag mig i någon typ av ångestattack, blandat med en extrem lycka, ett chocktillstånd. Hade jag, som masterstudent, på allra första försöket, lyckats kamma hem ett av de finaste stipendierna en kan få på Gotland?

Ja. Jag hade det, och än idag har jag svårt att tro på det. Har nog inte förstått ännu att jag skall få leva ut min första forskardröm, att få ta aDNA från människor vilka jag själv varit med och grävt ut. Från en av Gotlands viktigaste lokaler under järnålder och medeltid. En plats som idag är extremt välbesökt. Kan ni förstå? Jag gör det inte, förstår alltså. Ingenting.

Den tacksamhet jag känner är så otroligt stor att den är svår att beskriva. Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över alla som valt att kämpa bredvid mig. Det är ingen lätt sak att bedriva arkeologisk forskning. Det kräver envishet, en vilja av stål och ett stort engagemang. Vill en lyckas är det ingenting en gör på lördagsförmiddagen. Det kräver hjärta och många, många arbetstimmar.

Igår tog jag emot stipendiet. Det var en av de stoltaste stunderna i mitt liv. Jag vet att en kanske inte skall definiera sig med sitt yrke, med sitt jobb, men vet ni… det skiter jag i. Jag brinner för det här och är beredd att lägga hela min själ i att söka i vår historia. Det här är en viktig del av mitt liv, min absoluta dröm sedan barnsben, att få skriva historia. Att få arbeta med medicinska frågeställningar och samtidigt skriva historia, det är bara för bra för att vara sant. Nyper mig i armen lite då och då: is this real? Och visst är det verkligt, i allra högsta grad. Citatet först i inlägget talar mycket väl för hur mitt liv sett ut och ser ut: det började med ett läsintresse, ett intresse för historia, en bok, och det fortsätter med att jag själv får vara med och skriva historia. Det är en ganska mäktig tanke att ta in.

Nu ser jag fram emot att få sätta sprätt på dessa pengar. Nu skall det göras aDNA för hela slanten, nu skall munkarna i Roma få sin historia skriven. Det skall jag bli kvinna för!

Ren och skär kärlek.

I fredags fick jag total Harry Potter-abstinens varpå jag drog med mig sambon till bokhandeln. Framför mig stod plötsligt hela Bloomsburys pocketutgåva från 2014, och jag fick resonera med mig själv för att inte gå helt bankrutt. Bok ett och två fick räcka, resten får beställas hem till en lite billigare peng.

Snart är första boken utläst. Det är så nostalgiladdat att det någonstans nästan gör ont i mig. Harry Potter och Rowlings magiska värld är definitivt anledningen till min kärlek för böcker. Elva år gammal fick jag De vises sten av mina föräldrar. Ett dygn senare var den utläst. Jag fastnade totalt och därefter fick jag varenda bok vid svenskt boksläpp.

Idag, mer än tio år senare, med fyra års erfarenhet av universitetsstudier, mindre tid till läsning, efter akademiska, avancerade texter, otaliga ”vuxenböcker”, är Harry Potter fortfarande lika magiskt laddat som det var för den där 11-åriga tjejen hemma i flickrummet.

Idag är jag på en helt annan plats, med helt andra bekymmer, men någonstans är jag fortfarande den där nyfikna lilla flickan som lät fantasin flöda. Som förstod redan då att en verklighetsflykt är nödvändig och att en sådan finns närmre än en tror – i böckernas värld. Där är allt tillåtet, möjligt, ibland skrämmande, helt fantastiskt, sårande, magiskt eller glädjefullt.

Tack Harry Potter, för allt du gav mig och fortfarande ger. Jag har dig MYCKET att tacka för!

Ljuva ö

collage
Denna fantastiska ö.

Denna sommar siktar jag och min sambo på att upptäcka Gotland i större utsträckning än tidigare. Jag har studerat här i fyra år och min sambo har bott här sedan sex år tillbaka (då han studerade gamedesign här i Visby, nu arbetar han som frilansande illustratör på internationell nivå). Ändå har vi så himla mycket kvar att se, så många dolda hörn att utforska, så många opolerade pärlor kvar att se. Klintehamn, Lickershamn, Snäck, Gnisvärd, Fårö, Kovik och så vidare är några av de platser vi verkligen omfamnat sedan vi flyttade hit, men nu i sommar har vi hittills hittat två nya pärlor; Nyhamn och Kappelshamn. Alla platser ligger vid havet och det är väl bara att acceptera; vi älskar havet, vi dras till det. Jag älskar att ta upp en bok, höra fiskmåsarnas skrin, ha vattnet kluckandes bredvid mig, gå barfota, bära svala klänningar, känna solen mot min hud. Min sambo brinner för fiske och natur i allmänhet. Vi är som klippta och skurna för havet.

Idag har vi varit till Kappelshamn. I fyra timmar bara satt vi. Samtalade om livets stora och små frågor, fiskade, fikade och läste om vartannat. För oss är detta livskvalitet, sådant som ger oss själslig ro, ger oss inspiration och kraft att konstant fortsätta framåt. Jag som arkeolog och student, min sambo som illustratör. Det är viktigt för oss att få komma utanför lägenheten, upptäcka, umgås, bara få vara utan press, ambition och vardagliga bestyr. Att bara få vara vi två några stunder varje vecka. Vi är alltid så lugna efter sådana utflykter vilket är välbehövligt i en stressad vardag. Underbart skönt!

Det är sannerligen ett privilegie att få bo på och uppleva denna fantastiska ö och jag sörjer redan den dag då vi tvingas lämna den. Jag hoppas väl att det inte sker, men om det sker blir det den tuffaste dagen i mitt liv, garanterat.

Var flyr ni när ni behöver ladda om batterierna?

En vecka rökfri!

Idag är dagen då jag varit rökfri i en vecka, sju dagar, en fjärdedels månad, 168 timmar, 604800 sekunder – perspektiv. Och tänk att jag nu skall utöka dessa sju dagar till en hel livstid. Det är en svindlande tanke, men förvånansvärt är att denna tanke inte längre skrämmer mig. Jag har inte förlorat en god vän, som så många känner sig göra, jag har gjort slut med en giftig, farlig vän, en fiende vilken behövde försvinna ur mitt liv. Det var hen, eller jag, som var tvungen att ge upp. Det blev hen, inte jag. Jag vinner livet och vandrar just nu på moln, för första gången på tio år är det denna känsla jag vandrar runt med.

Motivationsmorötter är viktiga. Högst på listan står en bokhylla, vilken kommer inhandlas om cirka två veckor och byggas ihop om cirka tre. Jag.kan.inte.vänta! Rökare röker i hög grad på grund av det alldeles utmärkta (men inbillade) belöningssystemet det medför; nikotinet, röken, doften, den sociala aspekten, allt är en belöning och allt ger anledning till ursäkter, speciellt i perioder av extrem extern eller intern stress. Jag köpte hela konceptet. Nu belönar jag mig själv genom att köpa sådant jag faktiskt behöver och verkligen VILL ha, snarare än det jag tror mig vilja ha.

Idag unnade jag mig två sommarklänningar (brist på sådana här hemma), en bok samt en Ballografpenna (jag älskar pennor, inte riktigt lika mycket som böcker, men nästan). Jag vandrade planlöst i bokhandeln i säkerligen 45 minuter, njöt av att känna mig fri istället för röksugen. Jag insöp Visbys gator, njöt av att regnet äntligen hittat hit och kände det falla mot mitt ansikte, helt utan vidare funderingar på huruvida ciggen skulle räcka dagen ut eller om jag kanske borde köpa ett paket ”för säkerhetsskull”.

Jag slipper alla de här giftiga, stressande tankarna nu. Jag får vara jag, och DET är en helt jävla obeskrivlig känsla! Ni som slutat röka efter en sådan lång period som tio år, ni vet nog PRECIS vad jag talar om. Vad grymma vi är, ändå.

Klämveckan är över

Imorgon påbörjar jag min sommarkurs på 15hp, rasismens historia. Detta innebär att min lediga vecka är över. Finito. Återigen kommer jag ha mindre tid över till ”vanlig” litteratur och behöva avvara mer tid till kurslitteratur. Vi ska läsa en bok i veckan, cirka, så jag kommer ju ändå få min beskurna del och dessutom värdera kunskapen i form av diverse skrivuppgifter vilket jag ju inte gör i vanliga fall.

Men, jag skall försöka läsa så mycket som möjligt ändå! Siktar på att lägga kanske 5-6 timmar effektiv tid per dag på studierna, så har jag ju i alla fall några timmar kvar att läsa! 🙏

Lediga dagar

IMG_20180609_163959_897
Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå av Jack Werner

En kan tro att studenter har gott om tid till övers för diverse fritidsaktiviteter, och det stämmer säkerligen i vissa fall. Personligen har jag valt att gå in 110% i plugget de senaste fyra åren, och även om jag inte ångrar detta för en sekund kan jag sakna längre lediga stunder ibland. Den senaste veckan har jag verkligen försökt suga musten ur ledigheten. Har haft en ”klämvecka” mellan min masterutbildning och sommarkursen som påbörjas måndag kommande vecka.

Jag läser, och förtidspluggar lite rasismhistoria, och läser, och läser… och läser. Sedan funderas det lite över den där boken jag vill skriva, men som aldrig påbörjas på grund av feghet. Rädslan för att börja, och kanske någonstans inse att en inte håller måttet, känns liksom inte värt det. Skall en behöva terapi för att våga skriva en bok, eller vad är grejen?

Just nu läser jag i alla fall Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå av Jack Werner (whom I love, hallå Creepypoddenbesatt och P3 Dystopia som rockar min värld). Är absolut helt fast i denna bladvändare och vill aldrig lägga den åt sidan, men samtidigt vill jag inte läsa ut den alltför snabbt – då kommer jag sakna den, och kanske läsa om den. Igen och igen och igen. Dels för att den är otroligt välskriven och skarpsynt, men även för att det är en sådan otroligt viktig bok. Kanske 2018 års viktigaste svenska samhällskritiska bok, till och med. Har ni läst den, och vad tyckte ni i sådana fall?

Vill även passa på att tacka för 100+ följare på Instagram. Galet så fort det har gått, och vad kul att ni vill hänga med mig på detta äventyr.